Igår kväll åkte jag till jobbet vid 15, när jag kom hem vid kl 19 så var Otto spänd. Lite uppblåst om jag ska försöka förklara så tydligt som möjligt. Jag gick ut med honom för att kissa och han ville inte alls gå, jag hade ju satt på täcket och så blåste det så pass, aldrig populärt. Men runt byggnaden tvingade jag honom.

När vi sen kom in så sprang han till min lilla fejkkamin och värmde sig. Den hade stått på sen jag var på jobbet så det var varmt i lägenheten, öppnade dörren till uteplatsen och satte mig på golvet. Hade hällt i mat i matskålen till grabben och var nojjig som han ibland kan vara. D.v.s när jag häller ned mat i skålen så spärrar han upp ögonen och springer och gömmer sig i antingen buren eller i sängen. Jag vet att han brukar göra så och istället för att pressa honom så tog jag in matskålen i rummet och så satte jag mig på golvet och kollade på tv men hopp om att han skulle komma och äta. Han kommer fram men skakar (som han också gör vid dessa tillfällen). Så jag hämtar ett tuggben, ett sånt där litet med kyckling runt är hans favoriter. Han blir glad och hoppar iväg och tuggar, äter upp hela benet och även lite på ett annat. Min pluggkompis ringer så vi pratar i ca 10 minuter och på den tiden har Otto ätit upp sin mat (som jag blötlagt och stoppat ner några goda godisar i). Grabben lägger sig och sover vid min sida i soffan. Klockan närmar sig midnatt och när jag tittar på grabben så skakar han än, han har även som nervryckningar från magen/buken som jag tyckte var konstigt men som jag trodde skulle försvinna under lite sömn. Vaknar ett flertal gånger under natten av att grabben rycker från magen och skakningarna är kvar. Vid 6.30 ger jag upp, jag tycker han är lite uppblåst igen så jag gissa på att antingen är det gaser eller så är han bajsnödig. Går ut med grabben (utan täcke trots blåsten, nu ville jag ha fart och driv från hans sida) så springer vi i ca 10 minuter, han kissar och bajsar och sen fortsätter vi in. Men genast var han ännu sämre. Jag tänkte att nu släpper det, han har ju bajsat så nu kommer väl gaserna. Han skakar mer och försöker gömma sig, jag fick för mig att han nog trodde att jag skulle till jobbet. Så jag släcker ned lägenheten och startar kaminen igen och så kryper jag ner under täcket. Han hoppar upp och kollar till mig, det var smärta i hans ögon jag såg och genast kände jag att allt var fel. Jag hämtade ett tuggben så han skulle få tugga lite (tugga är lugnande) trots att jag vet att om det var förstoppning så är inte mat bra, men i och med att han bajsat kändes det ändå okej. 

Vi lägger oss och sover, eller i alla fall jag. Otto skakar och rycker, men mycket mindre nu. Bestämmer mig för att ringa veterinären och rådfråga, men min veterinär har tydligen stängt på söndagar. Bryter ihop lite. FAN. Jag går ingen annanstans! Men så tittade jag på grabben, la min hans över hans rygg och kände skakningarna. Helvete heller, han mår inte bra och jag har lovat honom att göra allt jag kan för honom, om jag så ska säga åt veterinären att han/hon är för hårdhänt eller gör fel och kräva att få träffa en annan. Ringer till nya jourkliniken i Kumla och de ger mig en tid och att jag ska vara där på 30 minuter, jag som är dålig på att hitta och ovädret som var så sa jag att jag säkert skulle bli sen men att jag åker på en gång.

Väl framme ska vi skriva på papper innan vi får komma in, hinner bara fylla i datum innan Otto och jag blir omhädertagna av en trevlig djurskötare (kan inte finna hennes namn på deras hemsida) men hon tog väl hand om oss. Efter bara någon minut kommer Loay in och kollar på Otto. Han kollar hjärtat först som visar sig slå extraslag på vänster sida, höger sida låter bättre. Lyssnar på lungor som låter bra men med korta andetag. Han klämmer igenom Ottos mage och grabben gnyr när han närmar sig bröstkorgens mjuka parti under. Loay klämde flera gånger och Otto bara gnydde, ville be han sluta men samtidigt ville jag ju att han skulle hitta något. Vi bestämde att han skulle röntgas och sen ta blodprov för att kolla att det inte är kortisonet som påverkat levern som jag blev rädd för.

Otto sköter sig superfint vid röntgen, jag var med och höll i honom fast det knappt behövdes. Jag pratade bara lugnande med honom och djursköternskan var imponerad av honom. Jag med. Vi fick sen smyga tillbaka till rummet och samla oss en stund innan Loay kom in igen och skulle visa bilderna. Vi togs in i ett litet rum där jag satt med Otto i knät medan han förklarade för oss att hjärtat var förstorat, likaså levern. Han berättar också att han kan se att det är vätska i lungorna och runt om hjärtat. Vid det här laget sitter jag med tårar i ögonen, det låter så hårt allt han berättar. Jag återberättar allt han säger för att vara säker på att jag fattar allt rätt och sedan tas jag tillbaka till rummet. Här bryter jag ihop en kort stund. Skickar ett sms till mamma om att vi är på akuten och ett till pappa om att Ottos hjärta och lever är för stora. In kommer djurskötaren och tar tre blodprov, vi pratar och jag frågar om han kan bli bra igen. Hon ser orolig ut när jag berättar hur bilderna såg ut, hon tittar på Otto, klappar om honom och säger att klart ska han bli bra sedan lämnar hon  rummet. Sen kommer Loay in igen och berättar att det är oklart om det är primärt eller sekundärt, d.v.s om det går att orda eller om det är såhär det kommer vara. Vi bokar in ultraljud på onsdag 14.15 för att kolla på hjärtat och se hur goda chanser vi har. Sedan lämnar han rummet och nu är det floder ur mina ögon, Otto ligger mot min sida och gnyr. Jag ringer pappa och berättar, pappa blir också orolig och sen lägger vi på. Djursköterskan kommer in igen och ger Otto pencillin, antibiotika och smärtstillande samt vätskedrivande. Sen blev jag själv igen. Tårarna sprutade nu. En sköterska kommer in och säger att regleringen inte funkar p.g.a stormen så jag måste betala in hela summan idag sedan frågar hon hur det kommer sig att Otto är där. Tårarna sprutar igen och jag återberättar. Sen lämnar hon mig också, säger att jag får ta all tid jag behöver innan jag samlar mig och går ut. Loay och djursköterskan kommer in igen, han ber mig sluta gråta och säger att allt inte är slaget i sten än, det kan fortfarande vara sekundärt.

Samlade mig och så åkte vi hem till mina föräldrar. Tände en brasa och låg och skaka och gnydde fram till kl 14, sen ringde jag veterinären och fråga om jag fick ge mer smärtstillande. Det fick jag, så nu fick han Metacam också. Sen slappnade han av mer, legat och kollat hela eftermiddagen till kvällen. Alltså inte sovit alls. Stackars min älskade grabb. Han har till och med kissat på sig på grund av allt vätskedrivande och fy så han skämdes mitt guldkorn!  Han har i alla fall fått i sig lite kokt fläcklägg och leverpastej, springt ut och kissat tre gånger mellan vilorna. Jag sökte på "förstorat hjärta hund" på google och möttes bara av jobbiga grejer. Allt mellan att han skulle behöva somna inom en vecka till en månad men om turen finns kanske bli 7 år. Det är hjärtskärande alltihop, jag som trodde det var gaser han hade. Men när jag tvingade honom att springa i morse så trycktes ju lungorna ihop ännu mer och hjärtat bankade hårdare och blev alltså större mot lever och lungor. Känner mig hemsk, men hur skulle jag kunna veta? 

Sammanfattat: Otto har förstorat hjärta och lever, vätska i lungorna och kring hjärtat. På onsdag så ska vi genom ultraljud kolla om det är sekundärt eller primärt.